Konkav frontallob
Det här med att sniffa efter motjuck och söka sig bort från konformism är ganska gulligt. Detta är ju som bekant påbjudet av vårt samhälle med dess moderna/postmoderna skepnad, och att samhället påbjuder sina små individer att sodomera samma samhälle är ju att betrakta som någon form av absurd onani ("stryprunk" kanske är ordet som passar bäst här).
Metoderna som står till buds är lika nya under solen som de är intressanta. Man kan alltid vara tokrolig och se ut som en ärkenörd, eller så kan man vara hård och självdestruktiv utan att "bry sig".
Det roliga i att söka utanförskap är att det skapar dubbelnaturer som är så invecklade att de skulle kunna öppna portaler till andra dimensioner. Man betraktar sin omgivning och dess företeelser, varpå man skapar "antiteser" till sagda omgivning med företeelser.
Man söker sig bort från något man betraktar som en "massmänniska". När det väl är gjort så sker det nästan per automatik att det skall återsökas efter människor som i högsta möjliga grad stämmer överens med den egna baksparken mot samtid och samhälle. När man väl hittat någon individ så kommer det troligen att fyllas på med ännu fler.
Vad hände nu då? Jo en GRUPP är bildad! IDENTITET börjar bli en viktig faktor, och ETIK samt SOCIALA KODER bildas, medvetet eller omedvetet. Hur var det nu med individualismen och påbudet om att slå bakut? En form av konformism är ersatt av en annan, vilket gissel i den postmoderna smörjan!
Behöver jag ens fortsätta förklara längre?
Vips har man stoppat upp huvudet så långt i det egna rövhålet att man borde kunna urskilja tandrader där ljuset möter mynningen i slutet av tunneln.
Individualismen är ganska så tröttsam, förutom det att den är vulgär och motbjudande. Att även individualismen som sådan är paradoxal är en annan historia som potentiellt ger migrän efter lite analys, så den biten skiter vi i.
Tyvärr, gott folk, så är en kedja aldrig starkare än sin svagaste länk.
Själv hyser jag egentligen inte så värst mycket negativa känslor beträffande konformism, den fyller ju trots allt en funktion, och det blir med den lättare att överleva. Dock kan jag väl skriva under på att den väldigt lätt går på tok för långt, det kan man ju se i vår arts förflutna.
---
Det är roligt att sitta och gnälla på jobbet! Gnället börjar ta former som jag blir alltmer nöjd med dessutom! Jag hoppas på riktiga storverk i framtiden. När jag är på topp ska jag sitta och onanera med en hel apelsin i käften på aftonbladets redaktion och orera om en massa meningslöst trams.
I övrigt hoppas jag att helgen blir rolig, och jag måste ju säga att det ser ut att finnas potential för både ett och annat. Väl mött då!
Ni är fina, människor, jag älskar er!
Puss och kram!
//Pegasus
Metoderna som står till buds är lika nya under solen som de är intressanta. Man kan alltid vara tokrolig och se ut som en ärkenörd, eller så kan man vara hård och självdestruktiv utan att "bry sig".
Det roliga i att söka utanförskap är att det skapar dubbelnaturer som är så invecklade att de skulle kunna öppna portaler till andra dimensioner. Man betraktar sin omgivning och dess företeelser, varpå man skapar "antiteser" till sagda omgivning med företeelser.
Man söker sig bort från något man betraktar som en "massmänniska". När det väl är gjort så sker det nästan per automatik att det skall återsökas efter människor som i högsta möjliga grad stämmer överens med den egna baksparken mot samtid och samhälle. När man väl hittat någon individ så kommer det troligen att fyllas på med ännu fler.
Vad hände nu då? Jo en GRUPP är bildad! IDENTITET börjar bli en viktig faktor, och ETIK samt SOCIALA KODER bildas, medvetet eller omedvetet. Hur var det nu med individualismen och påbudet om att slå bakut? En form av konformism är ersatt av en annan, vilket gissel i den postmoderna smörjan!
Behöver jag ens fortsätta förklara längre?
Vips har man stoppat upp huvudet så långt i det egna rövhålet att man borde kunna urskilja tandrader där ljuset möter mynningen i slutet av tunneln.
Individualismen är ganska så tröttsam, förutom det att den är vulgär och motbjudande. Att även individualismen som sådan är paradoxal är en annan historia som potentiellt ger migrän efter lite analys, så den biten skiter vi i.
Tyvärr, gott folk, så är en kedja aldrig starkare än sin svagaste länk.
Själv hyser jag egentligen inte så värst mycket negativa känslor beträffande konformism, den fyller ju trots allt en funktion, och det blir med den lättare att överleva. Dock kan jag väl skriva under på att den väldigt lätt går på tok för långt, det kan man ju se i vår arts förflutna.
---
Det är roligt att sitta och gnälla på jobbet! Gnället börjar ta former som jag blir alltmer nöjd med dessutom! Jag hoppas på riktiga storverk i framtiden. När jag är på topp ska jag sitta och onanera med en hel apelsin i käften på aftonbladets redaktion och orera om en massa meningslöst trams.
I övrigt hoppas jag att helgen blir rolig, och jag måste ju säga att det ser ut att finnas potential för både ett och annat. Väl mött då!
Ni är fina, människor, jag älskar er!
Puss och kram!
//Pegasus
Ämnar att stå still
Dubblar min vardagspansar, tidigare lager har hittills varit ganska menlösa, och mest där för syns skull. Trycket över andningsorganjävlarna tycks oförmöget att hålla en behaglig tyngd i nivån.
Varvar träckskyfflandet med övergenerös salivutsöndring, det gäller ju att kunna bjuda på sig själv och prestationsförmågan tills man drunknar i beröm och omtanke.
Lägger till med vanvettig obryddhet och retar upp katastrofmöjligheterna, så att det kanske kan komma till något underbart spektakel att vila svärtan på.
Det var länge sedan som blindgången tillfälligt avleddes, även om det i de stunderna inte gav särskilt mycket perspektiv.
Det finns gränser för hur pass roligt det ska vara med förströelsen, och det får för nödvändighets skull minnas att även de där absolut nödvändigaste av flatgarven tas från något övertrasserat konto.
Verkan kommer och tuggar på allt det som är, och spjälkar ner allt det som varit. Det är som det står i Gitan; Det du äter upp skall du också bajsa ut.
Senast jag var ute på något av det vanliga, som inte platsar i Akashi, så började jag frysa så hemskt. Detta följdes ju givetvis upp av en enormt innehållslös och kvotbefriad känsla av fullkomlig likgiltighet.
Måhända att jag inte behärskar läkekonst, men jag vet fanimej hur man tar hand om en pain in the ass!
Jag ska fan inte flytta på mig alls, jag stannar kvar här! När saker slutligen börjar röra sig i omgivningen så är det väl bara vara framme med hoven.
---
Usch, nu är jag sådär dumtrött igen. Skriver en massa fjanterier som inte når 10% av vad som är önskvärt. Riktigt jävla trist. Men men, som sagt; Det du äter upp[...]
Ska bli skönt med fortsatt inaktiva aktiviteter framöver.
Tack till ingen alls.
Puss på er, kvastfeningar.
//Pegasus
Varvar träckskyfflandet med övergenerös salivutsöndring, det gäller ju att kunna bjuda på sig själv och prestationsförmågan tills man drunknar i beröm och omtanke.
Lägger till med vanvettig obryddhet och retar upp katastrofmöjligheterna, så att det kanske kan komma till något underbart spektakel att vila svärtan på.
Det var länge sedan som blindgången tillfälligt avleddes, även om det i de stunderna inte gav särskilt mycket perspektiv.
Det finns gränser för hur pass roligt det ska vara med förströelsen, och det får för nödvändighets skull minnas att även de där absolut nödvändigaste av flatgarven tas från något övertrasserat konto.
Verkan kommer och tuggar på allt det som är, och spjälkar ner allt det som varit. Det är som det står i Gitan; Det du äter upp skall du också bajsa ut.
Senast jag var ute på något av det vanliga, som inte platsar i Akashi, så började jag frysa så hemskt. Detta följdes ju givetvis upp av en enormt innehållslös och kvotbefriad känsla av fullkomlig likgiltighet.
Måhända att jag inte behärskar läkekonst, men jag vet fanimej hur man tar hand om en pain in the ass!
Jag ska fan inte flytta på mig alls, jag stannar kvar här! När saker slutligen börjar röra sig i omgivningen så är det väl bara vara framme med hoven.
---
Usch, nu är jag sådär dumtrött igen. Skriver en massa fjanterier som inte når 10% av vad som är önskvärt. Riktigt jävla trist. Men men, som sagt; Det du äter upp[...]
Ska bli skönt med fortsatt inaktiva aktiviteter framöver.
Tack till ingen alls.
Puss på er, kvastfeningar.
//Pegasus
Ungkonservativ
Små små människor, ni ska veta att ni inte har något vettigt att klibba fast på era hjärnor. TV är definitivt mer fördummande än hasch, vad ni än tycker och tror. Förnekar ni detta är ni redan så långt ner i träsket att det är fullständigt tvärkört.
Man kan göra så mycket annat än att titta på den jävla TVn. Man kan promenera, sticka, bada badkar, sova säng, runka kuk, blästra hud, kasta vatten, dråsa ihop, glömma bort, kliva av, hämta luft, lägga ägg, supa till, damma golv, snora ner, hyvla av, gråta ut, skola om, treva omkring, tänka till, trampa vatten, klyva hår, knalla hem, lägga an, rusta upp, ropa hej, smalna av, ryta till, klappa till, dela upp, kleta ner, frakta bort, ringa in, stanna upp, mala på osv. Håll er dock LÅNGT från TVn. Den bara förstör.
En gång i tiden fanns det saker att titta på. Saker som inte förstörde hjärnan helt och hållet. Saker som faktiskt förenade nytta med nöje. Det fanns alltså en tid då TV var så bra som det absolut bara kunde vara. De program som framför allt får stå som de mest strålande exempel för detta är programmen "Visst nappar det" (med Bengt Öste), "Plus" (med Sverker Olofsson) och "Trafikmagasinet" (med Carl-Ingemar Perstad och Christer Glenning). Allt annat som någonsin gjort i TV-sammanhang är blaj.
Tack för mig.
---
Sitter på jobbet är och så trött att jag snart skiter tegel. Kaffet rinner igenom och jag vill kräkas som en fontän. Sjukt jävla trist är det mesta. Livar upp stämningen med en Anders och Måns-maraton (hur var det med TV nu för tiden..?), vilket kanske eventuellt räddar mysfaktorn för stunden, men jag är fan inte säker. Det mesta som är "roligt" känns just nu ganska påtvingat och rövigt.
Är sugen på någon form av flingor. Finns ett märke som heter "Crack, Smack and Pot" som jag gärna skulle vilja fylla diverse kroppsöppningar med.
Snart är det rast. Då kanske jag ska spy.
Nu skiter jag i det här.
Puss på er, era rövhål.
//Atlas
Man kan göra så mycket annat än att titta på den jävla TVn. Man kan promenera, sticka, bada badkar, sova säng, runka kuk, blästra hud, kasta vatten, dråsa ihop, glömma bort, kliva av, hämta luft, lägga ägg, supa till, damma golv, snora ner, hyvla av, gråta ut, skola om, treva omkring, tänka till, trampa vatten, klyva hår, knalla hem, lägga an, rusta upp, ropa hej, smalna av, ryta till, klappa till, dela upp, kleta ner, frakta bort, ringa in, stanna upp, mala på osv. Håll er dock LÅNGT från TVn. Den bara förstör.
En gång i tiden fanns det saker att titta på. Saker som inte förstörde hjärnan helt och hållet. Saker som faktiskt förenade nytta med nöje. Det fanns alltså en tid då TV var så bra som det absolut bara kunde vara. De program som framför allt får stå som de mest strålande exempel för detta är programmen "Visst nappar det" (med Bengt Öste), "Plus" (med Sverker Olofsson) och "Trafikmagasinet" (med Carl-Ingemar Perstad och Christer Glenning). Allt annat som någonsin gjort i TV-sammanhang är blaj.
Tack för mig.
---
Sitter på jobbet är och så trött att jag snart skiter tegel. Kaffet rinner igenom och jag vill kräkas som en fontän. Sjukt jävla trist är det mesta. Livar upp stämningen med en Anders och Måns-maraton (hur var det med TV nu för tiden..?), vilket kanske eventuellt räddar mysfaktorn för stunden, men jag är fan inte säker. Det mesta som är "roligt" känns just nu ganska påtvingat och rövigt.
Är sugen på någon form av flingor. Finns ett märke som heter "Crack, Smack and Pot" som jag gärna skulle vilja fylla diverse kroppsöppningar med.
Snart är det rast. Då kanske jag ska spy.
Nu skiter jag i det här.
Puss på er, era rövhål.
//Atlas
Bring it on with the filth!
Det gäller ju att bruka vad man kan. I denna jävla skittid präglad av dyngkultur spelar det ingen roll vilka färdigheter man besitter. Detta är förvisso ganska lugnande för en annan talanglös tönt som inte kan ta itu med sitt förflutna, men det är ganska trist med en tillvaro där all möjlig skräp höjs till skyarna med stöd av massiva pelare. Alla våra mediakanaler har invaderats av en freakshow utan någon riktig början eller något riktigt slut.
Allt som finns att tillgå används för att fly den urbana mardrömmen, detta malande jävla hack i skivan. Inte konstigt att man blir besatt av döden, som för övrigt i våra dagar ignoreras som vore den en menlös lögn. Vi flyr allihop, om än ner i olika skrymslen, men grunden till vår ångest tror jag att vi har som gemensam nämnare. Vi tömmer skallen med våra mest tomma av tillgångar. Allt från våld och porr till modern konst och droger, och man kanske kan fråga sig vad som finns där emellan.
Vad har gjort DITT liv rikare? Kan DU vara konkret? Jag kan det hur som helst inte. Civilisationen bleknar och om det någonsin funnits ett syfte med den har det tynat bort.
Lycka till att rädda er själva! Föd upp en koloss till generation med internetporr, vitt socker och transfetter. Hela er kamp, alla dess mål och motstånd får plats i misären.
Det enda som återstår att göra här är att producera någon form av kulturterrorism, förmodligen helt utan sting. Inte görs detta för att försöka åstadkomma en förändring, snarare för att, i den fysiska tillvarons manér, fylla den jävla hinken med damm och grus av något slag.
Lämna efter dig ett snyggt lik eller någon form av livsbevis. När du strävar efter detta kanske du kan kosta på dig ett leende, ett leende som troligen skulle trilla av ifall du insåg att du kommer att få göra om allt, igen och igen...
---
Skäms kanske i min dagsform inte tillräckligt över att lufta mina värderingar. Skammen kommer och går, men för stunden undrar jag verkligen vad den fyller för funktion, så jag delar med mig.
Ironin i att jag faktiskt sitter på en jävla BLOGG och häver ur mig allt detta är liksom ganska så menad, men jag antar att det framgår implicit..(?)
Nåväl, nåväl. Jag tycker om er, era skitiga troll.
Puss och kram!
/Pegasus
Allt som finns att tillgå används för att fly den urbana mardrömmen, detta malande jävla hack i skivan. Inte konstigt att man blir besatt av döden, som för övrigt i våra dagar ignoreras som vore den en menlös lögn. Vi flyr allihop, om än ner i olika skrymslen, men grunden till vår ångest tror jag att vi har som gemensam nämnare. Vi tömmer skallen med våra mest tomma av tillgångar. Allt från våld och porr till modern konst och droger, och man kanske kan fråga sig vad som finns där emellan.
Vad har gjort DITT liv rikare? Kan DU vara konkret? Jag kan det hur som helst inte. Civilisationen bleknar och om det någonsin funnits ett syfte med den har det tynat bort.
Lycka till att rädda er själva! Föd upp en koloss till generation med internetporr, vitt socker och transfetter. Hela er kamp, alla dess mål och motstånd får plats i misären.
Det enda som återstår att göra här är att producera någon form av kulturterrorism, förmodligen helt utan sting. Inte görs detta för att försöka åstadkomma en förändring, snarare för att, i den fysiska tillvarons manér, fylla den jävla hinken med damm och grus av något slag.
Lämna efter dig ett snyggt lik eller någon form av livsbevis. När du strävar efter detta kanske du kan kosta på dig ett leende, ett leende som troligen skulle trilla av ifall du insåg att du kommer att få göra om allt, igen och igen...
---
Skäms kanske i min dagsform inte tillräckligt över att lufta mina värderingar. Skammen kommer och går, men för stunden undrar jag verkligen vad den fyller för funktion, så jag delar med mig.
Ironin i att jag faktiskt sitter på en jävla BLOGG och häver ur mig allt detta är liksom ganska så menad, men jag antar att det framgår implicit..(?)
Nåväl, nåväl. Jag tycker om er, era skitiga troll.
Puss och kram!
/Pegasus
Elfte timmen, eller kanske trettonde?
Satt och kastade ett öga på något skitprogram på burken igår. American Idol tror jag att det heter, minsann. Förkastlig skit, som ungefär 99,99% av all annan TV-produktion som läcker ut till oss... usch. Vilken tid man lever i, vilket samhälle, vilken värld man lever i. Det slog mig att det jag bevittnade på sätt och vis kan ses som höjden av den skit som modernismen/postmodernismen kastat upp ur sitt vidriga gap.
Alla former var värden är totalt omkullkastade, inget spelar längre någon roll, inget fyller längre någon funktion. Det syns över hela samhället. Alla sitter vi fast i samma rävsax, och vissa tror sig till och med trivas i denna sits. Somliga känner sig väl behandlade av samtiden. De kan lägga förvärv på hög och skapa sig själva "identitet" osv. Människor tjänar pengar och "mår bra" och kan "utvecklas". Krisen syns inte för dem, bländverken har haft sin avsedda(?) effekt på dem.
Miljön runt oss präglas av myriader utav symboler, ingen med någon mening, runt oss råder en febril aktivitet av diverse slag, men ingenting tycks hända. När det till och i denna tid talas om "Tomhet" som någon form av högre existensplan...
Även konst och filosofi tycks i hög grad ha störtat ned i samma fördärv. Ibland verkar de till fördärvets försvar, och försöker med kraft och desperation finna värden i allt detta meningslösa torrjuckande. Sökandet efter värden tenderar att driva medvetandet närmare kärnan av meningslöshet. Tyvärr ryms alla teser, antiteser och synteser inom ramarna för Kali Yuga, vår tid i världen.
Samtiden och dess livlösa väsen driver oss till hor och missbruk i en intensitet som utan nåd sliter oss i stycken, och vi har inte så nära till att lyckas samla ihop oss igen. Vi är så hopplöst bortlurade att vi inte ens tror att möjligen kan finnas någon form av värden och mening i tillvaron. Jag kan säga detta med stor säkerhet, då jag själv sitter hopplöst fast i detta.
Jag orkar inte mer... eller så är jag bara en gnällspik.
---
Hej pöjka, jag jobbar dag idag. Nu ska jag ta en köpp kaffe och drömma mig bortåt löningsdagen, som ska spenderas i dekadensens tecken... fram tills att jag ska åka och jobba vid tiotiden på kvällen. Aldrig får man vila :(
Hoppas någon läser detta, för jag är ju så hutlöst jävla duktig. Vill ju att någon ska se det och sådär!
Jaja, jag hoppas ni mår lite mindre pyton än en annan.
Puss och kram, små bofinkar! <3
/Pegasus
Alla former var värden är totalt omkullkastade, inget spelar längre någon roll, inget fyller längre någon funktion. Det syns över hela samhället. Alla sitter vi fast i samma rävsax, och vissa tror sig till och med trivas i denna sits. Somliga känner sig väl behandlade av samtiden. De kan lägga förvärv på hög och skapa sig själva "identitet" osv. Människor tjänar pengar och "mår bra" och kan "utvecklas". Krisen syns inte för dem, bländverken har haft sin avsedda(?) effekt på dem.
Miljön runt oss präglas av myriader utav symboler, ingen med någon mening, runt oss råder en febril aktivitet av diverse slag, men ingenting tycks hända. När det till och i denna tid talas om "Tomhet" som någon form av högre existensplan...
Även konst och filosofi tycks i hög grad ha störtat ned i samma fördärv. Ibland verkar de till fördärvets försvar, och försöker med kraft och desperation finna värden i allt detta meningslösa torrjuckande. Sökandet efter värden tenderar att driva medvetandet närmare kärnan av meningslöshet. Tyvärr ryms alla teser, antiteser och synteser inom ramarna för Kali Yuga, vår tid i världen.
Samtiden och dess livlösa väsen driver oss till hor och missbruk i en intensitet som utan nåd sliter oss i stycken, och vi har inte så nära till att lyckas samla ihop oss igen. Vi är så hopplöst bortlurade att vi inte ens tror att möjligen kan finnas någon form av värden och mening i tillvaron. Jag kan säga detta med stor säkerhet, då jag själv sitter hopplöst fast i detta.
Jag orkar inte mer... eller så är jag bara en gnällspik.
---
Hej pöjka, jag jobbar dag idag. Nu ska jag ta en köpp kaffe och drömma mig bortåt löningsdagen, som ska spenderas i dekadensens tecken... fram tills att jag ska åka och jobba vid tiotiden på kvällen. Aldrig får man vila :(
Hoppas någon läser detta, för jag är ju så hutlöst jävla duktig. Vill ju att någon ska se det och sådär!
Jaja, jag hoppas ni mår lite mindre pyton än en annan.
Puss och kram, små bofinkar! <3
/Pegasus
En stickling av förfluten tillvaro
Här speglar sig förvridna kroppar från åldersstigna sammandrabbningar. Bereder ny terräng att bränna ned och odla upp.
Stommen står intakt, även om innanmätet är en ovärdig beskyddare till alla strålar som fångas upp. Liket har inte tagit ett steg på länge.
Kriget rasar vidare helt ohämmat, trots att hela arsenalen endast utgörs av uppruttna tandrader. Tuggar blott sönder min egen pulsåder för att väta tungan med något livsbärande.
Tegel lastas på ryggen, tegel är det enda till existens i gemenskap, väggen är både bördans syfte och klagan.
Runor och hieroglyfer hängs i kedjor kring nacke och hals, monologiska samtal förs i tom luft i hopp om svar och belöning. Gräver hemliga gryt och smyckar dem med lögn och bedrägeri.
Spränger alla gamla ruttna boningar i luften, och horisonten ter sig främmande, om än mindre olustig. Grunderna störtade samman innan ens en blek skiss av verkligheten låg färdig.
Blicken tonas ut och vissnar, orden bärs inte längre av luften, benbrott och fraktur är hela skörden.
Blivit grön av illamående av att färdas baklänges, blickfånget fiskar nu bara i döda hav, och djupet har sjunkit ihop till en nedspottad pöl.
Klagosången är nu lika rik på innehåll som hostningar, och hatsalvorna har blivit lika menlösa som nysningar.
---
En annan fördriver tiden med att sitta på kontoret sent på natten och tråka sig med kryptiska fånerier, knulla upp språkbruket och försöka hävda sig. Det går lite sisådär med hävdandet när man jobbar ensam.
Fantastiskt drygt med denna nivå av tristess. Märkbart att det bara blir mer och mer av den för varje år som går. Kan vi inte det här nu? Borde det inte hända något snart, något som ställer hela existensen på kant? Har hela tillvaron drabbats av anorexi!? Allt är så jävla smalt och det är ett sånt jävla svaj på hela bygget att det liknar ett hemskt skämt.
Sällan jag är såhär sugen på att börja knarka igen. Men ska det till så ska det väl, antar jag helt oförsiktigt. Enda jobbiga med knarklösningen är allt jävla jobb med det. Bara där finns ju tillräckligt med jobbigheter och irritation för att intresset ska försvinna igen omgående.
På lördag finns möjlighet till diverse aktiviteter, men det tycks som om att det inte blir någe av med den biten för en annan :(
Jaja, fortsätt läsa annat jag skrivit här. Glöm inte bort att tycka att jag är väldigt bra och snygg sådär.
Puss och kram
/Pegasus
Stommen står intakt, även om innanmätet är en ovärdig beskyddare till alla strålar som fångas upp. Liket har inte tagit ett steg på länge.
Kriget rasar vidare helt ohämmat, trots att hela arsenalen endast utgörs av uppruttna tandrader. Tuggar blott sönder min egen pulsåder för att väta tungan med något livsbärande.
Tegel lastas på ryggen, tegel är det enda till existens i gemenskap, väggen är både bördans syfte och klagan.
Runor och hieroglyfer hängs i kedjor kring nacke och hals, monologiska samtal förs i tom luft i hopp om svar och belöning. Gräver hemliga gryt och smyckar dem med lögn och bedrägeri.
Spränger alla gamla ruttna boningar i luften, och horisonten ter sig främmande, om än mindre olustig. Grunderna störtade samman innan ens en blek skiss av verkligheten låg färdig.
Blicken tonas ut och vissnar, orden bärs inte längre av luften, benbrott och fraktur är hela skörden.
Blivit grön av illamående av att färdas baklänges, blickfånget fiskar nu bara i döda hav, och djupet har sjunkit ihop till en nedspottad pöl.
Klagosången är nu lika rik på innehåll som hostningar, och hatsalvorna har blivit lika menlösa som nysningar.
---
En annan fördriver tiden med att sitta på kontoret sent på natten och tråka sig med kryptiska fånerier, knulla upp språkbruket och försöka hävda sig. Det går lite sisådär med hävdandet när man jobbar ensam.
Fantastiskt drygt med denna nivå av tristess. Märkbart att det bara blir mer och mer av den för varje år som går. Kan vi inte det här nu? Borde det inte hända något snart, något som ställer hela existensen på kant? Har hela tillvaron drabbats av anorexi!? Allt är så jävla smalt och det är ett sånt jävla svaj på hela bygget att det liknar ett hemskt skämt.
Sällan jag är såhär sugen på att börja knarka igen. Men ska det till så ska det väl, antar jag helt oförsiktigt. Enda jobbiga med knarklösningen är allt jävla jobb med det. Bara där finns ju tillräckligt med jobbigheter och irritation för att intresset ska försvinna igen omgående.
På lördag finns möjlighet till diverse aktiviteter, men det tycks som om att det inte blir någe av med den biten för en annan :(
Jaja, fortsätt läsa annat jag skrivit här. Glöm inte bort att tycka att jag är väldigt bra och snygg sådär.
Puss och kram
/Pegasus
Orkar inte...
Tänker inte fixa ett skit av felstavningar, syftningsfelknull, eller några som helst andra klavertramp. Det mesta borde väl framgå ändå. Korrekturläsning är fjantigt... ibland. Förstås inte saker och ting hänger det nog inte på att jag skriver helt utvecklingsstört. All skit hänger på att jag är berusad ganska ofta, samt att jag i hög grad skriver samtidigt som jag tänker.
Kort sagt: Jag orkar inte.
Sug och svälj
/Atlas
Kort sagt: Jag orkar inte.
Sug och svälj
/Atlas
Nödslakt
Kriget startade obemärkt innan det nyfödda Liket kunnat öppna sina ögon.
Varje strid strävar efter en blind fläck, men då Vittnet tog sig från Liket blev korselden synliggjord.
Ofria och utan mål strävar vi åt olika håll, och slits itu till ytterlighet, ber aldrig samma böner.
Fixerad mot grottans vägg blickar Liket mot det som till synes är morgonstjärnans rike, medan Vittnet söker flykt, utan att lyckas korsa gränsen mot Drömmen.
Vittnet vänder åter från Tomhet, gränserna allt mer skarpa, kontrasterna brinnande till sin intensitet.
Den nya avfälligheten kanske inte tacklar er omkull, men den gör marken under era fötter allt mer labil.
Mumifierad av bly och frost vandrar liket igen. Det kan inte döda, vi reser oss igen, och rösten flödar i raseri.
Liket Lever.
---
Vi tar oss en ny vända ner i den verbala kryptan och super i oss diverser flummiga liknelser från en upprutten missbrukarhjärna. Det kan tänkas att det hade varit tuffare att göra något mer postmodernt i stil med att i smyg hälla LSD på era frukostflingor, men jag vågar inte riktigt ta ut gärnserna så pass mycket... än. Jag måste bli mer effektiv på att tala varmt om "konstnärlig integritet" och sån där dynga. Är man bara vass nog i tungan i dessa våra vämjeliga dagar så kan man komma undan med vad skit som helst tycks det som... eller i alla fall går diverse förhoppningar åt det hållet.
Vi kommer snart inte känna igen ett skit längre snart. Det är roligt att se hur saker och ting har utvecklat sig, och hur stockkonservativa alla "anarkistiska" vänner har gått och blivit med (sam)tiden.
Man kanske skulle skriva en popdänga som kunde slå internationellt, med någon humbugrefräng i stil med "samsara-ra kali-ali-yuga-uga" eller något sådant... kunde kanske agera låtskrivare åt <applicera namn på värdelös artist> snart. Då kunde man i alla fall ha pengar och göra en massa galna saker och skit.
I övrigt är väl det mesta ganska trist. Jag sitter och jobbar och hoppas på att få gå i ide över vintern så snart som möjligt.
Hoppas jag inte var allt för pinsam denna gång.
Puss och kram/
Atlas
Varje strid strävar efter en blind fläck, men då Vittnet tog sig från Liket blev korselden synliggjord.
Ofria och utan mål strävar vi åt olika håll, och slits itu till ytterlighet, ber aldrig samma böner.
Fixerad mot grottans vägg blickar Liket mot det som till synes är morgonstjärnans rike, medan Vittnet söker flykt, utan att lyckas korsa gränsen mot Drömmen.
Vittnet vänder åter från Tomhet, gränserna allt mer skarpa, kontrasterna brinnande till sin intensitet.
Den nya avfälligheten kanske inte tacklar er omkull, men den gör marken under era fötter allt mer labil.
Mumifierad av bly och frost vandrar liket igen. Det kan inte döda, vi reser oss igen, och rösten flödar i raseri.
Liket Lever.
---
Vi tar oss en ny vända ner i den verbala kryptan och super i oss diverser flummiga liknelser från en upprutten missbrukarhjärna. Det kan tänkas att det hade varit tuffare att göra något mer postmodernt i stil med att i smyg hälla LSD på era frukostflingor, men jag vågar inte riktigt ta ut gärnserna så pass mycket... än. Jag måste bli mer effektiv på att tala varmt om "konstnärlig integritet" och sån där dynga. Är man bara vass nog i tungan i dessa våra vämjeliga dagar så kan man komma undan med vad skit som helst tycks det som... eller i alla fall går diverse förhoppningar åt det hållet.
Vi kommer snart inte känna igen ett skit längre snart. Det är roligt att se hur saker och ting har utvecklat sig, och hur stockkonservativa alla "anarkistiska" vänner har gått och blivit med (sam)tiden.
Man kanske skulle skriva en popdänga som kunde slå internationellt, med någon humbugrefräng i stil med "samsara-ra kali-ali-yuga-uga" eller något sådant... kunde kanske agera låtskrivare åt <applicera namn på värdelös artist> snart. Då kunde man i alla fall ha pengar och göra en massa galna saker och skit.
I övrigt är väl det mesta ganska trist. Jag sitter och jobbar och hoppas på att få gå i ide över vintern så snart som möjligt.
Hoppas jag inte var allt för pinsam denna gång.
Puss och kram/
Atlas
Bombad och sänkt
Vaknar upp och rummet badar i ett blått, sterlit ljus, likt en moderat valvaka.
En härd av dagen efter fyller huvudet, benen slås undan och utsikten är blott och bart ett smutsigt golv.
Behovet av hävdelse beväpnar vokabulär och fantasi med dumhet och intolerans.
Rutinernas krigstrummor ljuder öronbedövande, och bihang på bihang sitter i gallärskeppet och ler sina statiska leenden.
Ekon börjar dö ut vartefter, men ska det vara så här jävla tyst?
Bågen blev så spänd att strängen slutligen brast helt och hållet.
Tomheten kommer stormande, men något slog fel. Alla kvoter finns kvar att fylla i, känslan av frihet förtogs mer än måttligt.
Varsamheten är lönlös när man vadar i krossat glas. Även om jag slåss slits jag i stycken.
Draken tycks ha blivit hungrig igen.
---
Gör ett försök med obekväma positioner och ojämnhet. Får väl se hur det kommer att se ut i retrospekt...
TACK OCH LOV skonade jag mig själv från sociala klavertramp denna helg (detta patetiska blogginlägg borträknat såklart), dock drog jag väl andra drag som kanske ska betraktas som mindre smarta. Den där mentala återvågen kändes enbart onaturlig och fylldes av helt malplacerade objekt, det är helt enkelt inte min rätta hemvist. Frågan är ju hur många alternativ som finns att tillgå. Hur fantastiskt beroende kan man i alla händelser vara av gamla tröttkörda hjulspår..?
Hoppas på ett snart avbrott i rundgången, i alla fall något för stunden.
Jag håller av er, puss och kram/
Atlas (jag får heta vad jag själv vill...)
En härd av dagen efter fyller huvudet, benen slås undan och utsikten är blott och bart ett smutsigt golv.
Behovet av hävdelse beväpnar vokabulär och fantasi med dumhet och intolerans.
Rutinernas krigstrummor ljuder öronbedövande, och bihang på bihang sitter i gallärskeppet och ler sina statiska leenden.
Ekon börjar dö ut vartefter, men ska det vara så här jävla tyst?
Bågen blev så spänd att strängen slutligen brast helt och hållet.
Tomheten kommer stormande, men något slog fel. Alla kvoter finns kvar att fylla i, känslan av frihet förtogs mer än måttligt.
Varsamheten är lönlös när man vadar i krossat glas. Även om jag slåss slits jag i stycken.
Draken tycks ha blivit hungrig igen.
---
Gör ett försök med obekväma positioner och ojämnhet. Får väl se hur det kommer att se ut i retrospekt...
TACK OCH LOV skonade jag mig själv från sociala klavertramp denna helg (detta patetiska blogginlägg borträknat såklart), dock drog jag väl andra drag som kanske ska betraktas som mindre smarta. Den där mentala återvågen kändes enbart onaturlig och fylldes av helt malplacerade objekt, det är helt enkelt inte min rätta hemvist. Frågan är ju hur många alternativ som finns att tillgå. Hur fantastiskt beroende kan man i alla händelser vara av gamla tröttkörda hjulspår..?
Hoppas på ett snart avbrott i rundgången, i alla fall något för stunden.
Jag håller av er, puss och kram/
Atlas (jag får heta vad jag själv vill...)
Angrepp
Ville du ha hjälp? Jag kan vara dödligt aktiv när du kommer med svårmod.
Stoppar blödningar med slaktredskap i akutfall, bryter upp allt som knutit sig med mina bara händer.
Skallblödningar kan dränkas, suckar kan kvävas, viljan att hjälpa är så stor att det krampar i händer och fingrar.
Mina lösningar låter som när kvistar och grenar bryts.
Får betalt i skam, galla, tystnad och stelfrusna extremiteter.
Skuldsätt er inte gärna här. Det kan bli fel.
---
Puss och kram
/Pegasus
Stoppar blödningar med slaktredskap i akutfall, bryter upp allt som knutit sig med mina bara händer.
Skallblödningar kan dränkas, suckar kan kvävas, viljan att hjälpa är så stor att det krampar i händer och fingrar.
Mina lösningar låter som när kvistar och grenar bryts.
Får betalt i skam, galla, tystnad och stelfrusna extremiteter.
Skuldsätt er inte gärna här. Det kan bli fel.
---
Puss och kram
/Pegasus
Illa dold, skicklig lögn
Lurar iväg hoten innan de formats. Föregår både ord och mening. Tyst svar, stilla gärning.
Döda rörelser klyver upp gamla sår, mina vapen förblir passiva.
Leken känns ledsam, men än driver den på i tomgång. Hot från främmande vädersträck, blicken flackande, osäker sanning född ur döda vinklar.
Avverkningen av orörd natur förblir fantasistoff, vallmon brinner, tillträdet förintas gång på gång.
Fogar in ytterkroppen i missbildade former, läker skadorna på främmande ort.
Även skriken kommer att blekas ut, rösten får dra tunga bördor. Väntar på existensbevis från egen sida, matar blad med svärta.
Akta er för glömskan, den kan ni mista när som helst!
---
Jahaja, hörrni (kanske 4-5 pers på sin höjd). Så har en arbetsafton sodomerats med meningslösa aktiviteter, som det brukar bli gång efter annan. Blir lätt delirisk och får för mig att skriva en massa osammanhängande och kryptisk, till synes "svår", dynga såhär på småtimmarna när hjärnjäveln börjar dra åt deliriumhållet... kanske skulle fungerat med en kram också, men jag luktar nog för illa.
Puss och kram på er, fulfint folk, älskar er!
/Pegasus
Döda rörelser klyver upp gamla sår, mina vapen förblir passiva.
Leken känns ledsam, men än driver den på i tomgång. Hot från främmande vädersträck, blicken flackande, osäker sanning född ur döda vinklar.
Avverkningen av orörd natur förblir fantasistoff, vallmon brinner, tillträdet förintas gång på gång.
Fogar in ytterkroppen i missbildade former, läker skadorna på främmande ort.
Även skriken kommer att blekas ut, rösten får dra tunga bördor. Väntar på existensbevis från egen sida, matar blad med svärta.
Akta er för glömskan, den kan ni mista när som helst!
---
Jahaja, hörrni (kanske 4-5 pers på sin höjd). Så har en arbetsafton sodomerats med meningslösa aktiviteter, som det brukar bli gång efter annan. Blir lätt delirisk och får för mig att skriva en massa osammanhängande och kryptisk, till synes "svår", dynga såhär på småtimmarna när hjärnjäveln börjar dra åt deliriumhållet... kanske skulle fungerat med en kram också, men jag luktar nog för illa.
Puss och kram på er, fulfint folk, älskar er!
/Pegasus
Karvar på benrester
En lång och äcklig istid brann upp över natten, och sedan...
Dagarna styckas och bränns, nätterna krossas långsamt.
Hastigt töms alla lager och depåer, trots en plågsamt flegmatisk process av hålögda frågeställningar och brustna artärer.
Ett stort jävla skepp ska mot öppet hav genom ett trångt och grunt utlopp. Trötta och hopplösa försök att tvinga undan en vidrigt stark kraft.
Sår man marken tjänar det inget till att stå och skrika efter skörden, det dödar inte svälten.
---
Rekord! Från 100 till 0 på en sekund! Dags att börja joddla!
Dagarna styckas och bränns, nätterna krossas långsamt.
Hastigt töms alla lager och depåer, trots en plågsamt flegmatisk process av hålögda frågeställningar och brustna artärer.
Ett stort jävla skepp ska mot öppet hav genom ett trångt och grunt utlopp. Trötta och hopplösa försök att tvinga undan en vidrigt stark kraft.
Sår man marken tjänar det inget till att stå och skrika efter skörden, det dödar inte svälten.
---
Rekord! Från 100 till 0 på en sekund! Dags att börja joddla!
Översikt av underskikt - Utsikt över avgrund
Gränsen nås lätt åt det nedåtgående. Tunga är alla delar av kroppen när de smyckats av lagbunden utmattning. Stryker runt bland slumrande vidunder på oceanbotten.
Striderna vid ytan ser mer stillsamma ut bakom en dunkel slöja. Och den monumentala lögnen om fred där uppe när himlen ovanför brinner upp.
Hemfallen åt dimsyn och slöhet, föttera slår rot i marken. Massiv som berggrunden, det går inte att rubbas från den förlägna punkten.
Vill inte upp för att hämta luft, alla krafter brinner i önskan om att utveckla hjälar. Under alla lager av våld och flykt utsträcker sig sorglös sömn och en frihet från pinande hoppfullhet. Det enda som behövs är en puls och en andning.
Hysterin urlakas med den sinande kraften. Trötta sjunker alla åter mot kärnan.
Välkommen hem, sov sött, dröm inte.
---
För trött för att mäkla fred, för trött för att fly iväg, för trött för att stanna kvar, för trött för att avsluta, för trött för att fortsätta, för trött för att undra, för trött för att se efter, för trött för att prata, för trött för att lägga på locket, för trött för att fråga.
För övrigt sitter jag på jobbet och längtar efter en säng... märks det?
P & K
/Pegasus
Striderna vid ytan ser mer stillsamma ut bakom en dunkel slöja. Och den monumentala lögnen om fred där uppe när himlen ovanför brinner upp.
Hemfallen åt dimsyn och slöhet, föttera slår rot i marken. Massiv som berggrunden, det går inte att rubbas från den förlägna punkten.
Vill inte upp för att hämta luft, alla krafter brinner i önskan om att utveckla hjälar. Under alla lager av våld och flykt utsträcker sig sorglös sömn och en frihet från pinande hoppfullhet. Det enda som behövs är en puls och en andning.
Hysterin urlakas med den sinande kraften. Trötta sjunker alla åter mot kärnan.
Välkommen hem, sov sött, dröm inte.
---
För trött för att mäkla fred, för trött för att fly iväg, för trött för att stanna kvar, för trött för att avsluta, för trött för att fortsätta, för trött för att undra, för trött för att se efter, för trött för att prata, för trött för att lägga på locket, för trött för att fråga.
För övrigt sitter jag på jobbet och längtar efter en säng... märks det?
P & K
/Pegasus
Fet, kursiv och understruken
Med en tatuerad skallbas.
Lagrar vidrigheter i hålor där solen aldrig skiner, vattuskräcken är till synes en avgörande faktor som iglar mer än nog på socialiseringsmöjligheterna. Sveda i näsan och kramper i buken, flyktbehovet släpar kroppen i backen, lämnar sår över allt som i desperation ska säljas till skamligt låga bud. Blåsor och ärr i och på blåansiktet. Världsmästerskap i ignorans och en tristessbaserad terrorbalans. Stirrar stint åt naveln men ser där bara samma yrväder som syns i fönstret ut mot identitetskrislandskapet. Höstfärgen har redan blodfärgat hornhinnan långt innan klöden knäppte till över kranen första gången.
Samma namn återkommer i tid och otid. Gnager stora äckliga hål i hjärnan. Dränker och borstar så gott det går bort de där tröttsamma jävla spökena som bosatt sig i hjärngrottorna. Fungerar bra för stunden, men återvågen har en förmåga att svepa med sig väsentliga summor av vitalitet.
Pressar på ork och moral i intervaller, allt för att försöka få svansen att slungas efter kroppen. Det började till slut dyka upp leprasår lite här och var, så snart trillar väl svansen av och blir liggande. Tråkigt vore väl bara ifall den skulle leta upp något nytt att slitas och slängas med.
---
Stort krig mellan känslor och förnuft här. Brukar allegorier i ett försök att demolera allt uppenbart.
Torkar av både röven och munnen i ett svep. Det kan ju lätt bli fel, men det känns mer gångbart än vanligt i nuläget.
Mycket kärlek till alla er som både vet och inte vet vilka ni är.
P & K!
/SKT
Lagrar vidrigheter i hålor där solen aldrig skiner, vattuskräcken är till synes en avgörande faktor som iglar mer än nog på socialiseringsmöjligheterna. Sveda i näsan och kramper i buken, flyktbehovet släpar kroppen i backen, lämnar sår över allt som i desperation ska säljas till skamligt låga bud. Blåsor och ärr i och på blåansiktet. Världsmästerskap i ignorans och en tristessbaserad terrorbalans. Stirrar stint åt naveln men ser där bara samma yrväder som syns i fönstret ut mot identitetskrislandskapet. Höstfärgen har redan blodfärgat hornhinnan långt innan klöden knäppte till över kranen första gången.
Samma namn återkommer i tid och otid. Gnager stora äckliga hål i hjärnan. Dränker och borstar så gott det går bort de där tröttsamma jävla spökena som bosatt sig i hjärngrottorna. Fungerar bra för stunden, men återvågen har en förmåga att svepa med sig väsentliga summor av vitalitet.
Pressar på ork och moral i intervaller, allt för att försöka få svansen att slungas efter kroppen. Det började till slut dyka upp leprasår lite här och var, så snart trillar väl svansen av och blir liggande. Tråkigt vore väl bara ifall den skulle leta upp något nytt att slitas och slängas med.
---
Stort krig mellan känslor och förnuft här. Brukar allegorier i ett försök att demolera allt uppenbart.
Torkar av både röven och munnen i ett svep. Det kan ju lätt bli fel, men det känns mer gångbart än vanligt i nuläget.
Mycket kärlek till alla er som både vet och inte vet vilka ni är.
P & K!
/SKT
Scontri con caos
Skenande jävla tåg.
Stoppa tiden, häva lagen, byta ansikte..?
Med vänner som jag kommer du aldrig att behöva en fiende.
Ska jag visa mig ute framöver kan jag lika bra låta anus sitta mitt i ansiktet... som om det inte redan gjorde det.
Snitt: 4 h/natt gångna veckan.
Tillåter mig själv att skratta, men gör det ändå inte.
Dags att börja tugga urarmat uran innan jobbet i natt.
---
^=Klarspråk?
/SKT
Stoppa tiden, häva lagen, byta ansikte..?
Med vänner som jag kommer du aldrig att behöva en fiende.
Ska jag visa mig ute framöver kan jag lika bra låta anus sitta mitt i ansiktet... som om det inte redan gjorde det.
Snitt: 4 h/natt gångna veckan.
Tillåter mig själv att skratta, men gör det ändå inte.
Dags att börja tugga urarmat uran innan jobbet i natt.
---
^=Klarspråk?
/SKT
